”Första gången jag höll i en klubba såg jag ut som en nybörjare. Det var för att jag var en.”
Det är en torsdagskväll i en kommunal sporthall någonstans i Sverige. Lysrören brummar. Sargen är grön. På planen rör sig ett gäng människor i åldrarna tjugo till femtiofem med varierande grad av koordination och en gemensam nämnare: de är alla där för att de vill spela innebandy.
I ena hörnet av hallen står Lisa. Hon är trettiotvå år, jobbar på ett kontor, har inte spelat organiserad idrott sedan gymnasiet och bestämde sig för tre veckor sedan att hon behövde röra på sig mer. En kollega tipsade om en motionsserie. Hon ringde. De sa att utrustning ordnas. Hon kom.
Nu håller hon i en innebandyklubba för andra gången i sitt liv och försöker se ut som om hon vet vad hon gör.
”Det gick inte jättebra,” berättar hon efteråt med ett skratt. ”Men det gick bättre än första gången. Och det var faktiskt roligt.”
Något händer med människor när de börjar spela innebandy. Det är svårt att sätta exakt ord på det, men det är påtagligt nog för att vara ett mönster snarare än en slump. Den här artikeln försöker förstå vad det är.
Varför just innebandy
Det finns hundratals idrotter att välja mellan. Löpning, tennis, simning, yoga, crossfit. Varför hamnar så många – och så många som Lisa, utan någon särskild innebandybakgrund – i en sporthall med en plastklubba i handen?
Svaret är troligen en kombination av faktorer som är enklare att lista än att rangordna. Innebandy kräver minimal utrustning. En klubba, ett par inneskor och tillgång till en hall är allt som behövs för att börja spela. Det är lagspel, vilket innebär att det sociala elementet är inbyggt – du behöver inte hitta motivation ensam, den finns i laget. Och det är en sport med en inlärningskurva som är tillräckligt flack för att en nybörjare ska kunna delta meningsfullt från dag ett.
Unihoc, som är en av världens ledande tillverkare av innebandyutrustning och vars produktsortiment spänner från nybörjarklubban till elitspelares specialutrustning, har följt innebandyns globala tillväxt inifrån under mer än femtio år. Den tillväxten – från en gymnastiksalslek i Sverige till en sport spelad i åttio länder – bygger på precis de egenskaperna. Låg tröskel in. Hög potential för de som vill utvecklas. Och ett socialt sammanhang som håller folk kvar.
De första veckorna – vad som faktiskt händer
Thomas är trettiosju. Han spelade hockey som ung men slutade när karriären tog fart och familjen kom till. För två år sedan hittade han en vuxenserie som spelade på söndagsförmiddagarna – ”när barnen sover och ingen behöver mig akut”, som han uttrycker det – och anmälde sig.
”Första matchen var jag säker på att mina gamla hockeykunskaper skulle bära mig,” berättar han. ”Det är ju liknande rörelsemönster. Det är ju ett lagspel med en puck… alltså boll. Hur svårt kan det vara?”
Han pausar.
”Det var svårare än jag trodde. Innebandy ser enkelt ut. Det är det inte.”
Vad Thomas och Lisa och de flesta nybörjare upptäcker under de första veckorna är att innebandy kräver en kombination av egenskaper som var och en kan verka enkel men som tillsammans utgör ett hantverk. Att hålla klubban rätt. Att läsa spelet och förstå var man ska röra sig. Att passa och ta emot passningar i ett tempo som inte stannar för att ge en tid att tänka. Att vara på rätt plats även när man inte har bollen.
Det tar tid. Det är okej att det tar tid. Men det är en insikt som inte alltid är uppenbar de första gångerna man spelar, när frustration och roligt turas om med korta mellanrum.
Utrustningens roll – mer än man tror
Innebandy kan spelas med en billig nybörjarklubba och det fungerar. Men det finns en anledning till att spelare som fastnat för sporten förr eller senare börjar intressera sig för utrustningen på ett mer seriöst sätt.
Klubbans flex – hur böjligt skaftet är – påverkar direkt hur ett skott känns och hur kraftfullt det är. En klubba som är för styv för en nybörjares spelstil ger ett skott som känns fel och tar lång tid att lära sig. En klubba med rätt flex för den egna kroppen och spelstilen ger en feedback som gör att tekniken sitter sig snabbare.
Bladets hårdhet och form avgör känslan i bollen – hur pass kontroll man har i passningsspelet och hur precist man kan styra skottet. Hårda blad passar spelare som vill ha precisa skott. Mjuka blad ger mer känsla i bollhanteringen. Det är distinktioner som inte är uppenbara för en nybörjare men som erfarna spelare är väl medvetna om.
Unihoc tillverkar klubbor i ett brett spektrum av flex och bladkombinationer för att möta spelare på alla nivåer – från den som håller i en klubba för första gången till den som spelat i tjugo år och vet exakt vilket flex som passar deras skotteknik. Det är en produktfilosofi som speglar innebandyns bredd: sporten är densamma, men vad som passar individen varierar enormt.
Det sociala kittet
Lisa spelar nu i sin femte säsong. Kontoret som tipsade henne om motionsserien vet hon knappt längre vem som jobbar på. Men laget spelar hon fortfarande med.
”Det är det konstiga,” säger hon. ”Jag gick dit för att röra på mig. Jag stannade för att det var kul. Och nu skulle jag sakna folk lika mycket som sporten om jag slutade.”
Det är en observation som återkommer i samtal med innebandyspelare på alla nivåer, från motionsserierna till de som spelar i serierna under SSL. Innebandyn skapar en social struktur som är svår att replikera på annat håll – en gemenskap med ett gemensamt projekt, ett gemensamt mål och ett återkommande tillfälle att mötas.
Riksidrottsförbundets forskning om varför människor stannar kvar i föreningsidrotten visar konsekvent att den sociala dimensionen är lika viktig som den fysiska – att de vänner och det sammanhang man hittar i ett lag är en minst lika stark motivationsfaktor som hälsoeffekterna av träningen. Innebandy uppfyller den dimensionen på ett sätt som individuella idrotter strukturellt inte kan göra.
Nybörjaren som blir spelare
Thomas spelar nu tre gånger i veckan. Söndagsmatchen finns kvar, men han har lagt till en träning på onsdagar och en fredagsmatch i en annan serie. Barnen är äldre nu och sover inte längre på söndagsmornarna, men frun har sagt att han ändå kan åka.
”Jag förstår inte riktigt hur det hände,” säger han. ”Jag tänkte att jag skulle spela lite för att hålla igång. Sen dog man in i spelet. Man vill bli bättre. Man vill förstå spelet mer. Man vill bidra mer till laget.”
Det är resan från nybörjare till spelare i ett nötskal. Inte nödvändigtvis resan till elitnivå – de flesta som börjar spela innebandy som vuxna har inte den ambitionen och behöver inte ha den. Men resan från att hålla i en klubba för första gången och se ut som en nybörjare, till att vara en del av ett lag, förstå spelet och bidra på planen.
Den resan tar ungefär en säsong. Ibland kortare. Den kräver inga speciella förutsättningar, ingen atletisk bakgrund och ingen innebandyhistorik. Den kräver att man dyker upp, håller i klubban och låter det ta den tid det tar.
I hallen torsdagskväll packar Lisa ihop sin väska. Nästa vecka är det match. Hon vet redan att hon ska vara fem minuter för tidigt för att hinna värma upp ordentligt.
Det är ett tecken på att resan är igång.
Källor: Svenska Innebandyförbundet, statistik och information om innebandyns utövare och föreningsliv, innebandy.se. Riksidrottsförbundet, forskning om motivation och föreningsidrott, rf.se. Unihoc, innebandyutrustning för spelare på alla nivåer, unihoc.com/se/sv.