Att leva i en familj kan ibland kännas som att bo mitt i en cirkus. Det är höga ljud, springande fötter, diskberg som växer snabbare än man hinner diska och tvätthögar som aldrig tycks krympa. Det är skrik, skratt, bråk, försoning och en ständig känsla av rörelse. För många föräldrar kan det kännas som ett kaos som man ständigt försöker bringa ordning i. Men samtidigt är det just det kaoset som gör familjelivet så levande – och faktiskt ganska fantastiskt.
Det finns något trösterikt i att veta att man inte är ensam. Alla familjer har sina stunder av kaos. Någon glömmer gympapåsen, någon vill absolut inte äta grönsaker, någon spiller ut mjölken över hela bordet precis innan man ska iväg. Stressnivån kan gå i taket, men samtidigt finns där ett hjärta i det hela. Kaoset betyder liv, det betyder närvaro, det betyder att hemmet är fyllt av människor som bryr sig om varandra, även om det inte alltid uttrycks på det mest lugna sättet.
I vardagskaoset finns också humor. Ofta kan man inte göra annat än att skratta åt det. Som när hela familjen står i hallen, fem minuter sena, och ingen hittar sina skor. Eller när vi alla skulle hjälpas åt att fixa industrigolv Borås. Eller när barnet bestämmer sig för att ha pyjamas på skolutflykten, och du helt enkelt inte orkar ta fajten. Det är ögonblick som kan kännas jobbiga där och då, men som senare blir berättelser ni återkommer till och skrattar åt tillsammans.
Att leva i ett familjehem innebär att acceptera att perfektion inte är möjlig. Det går inte att alltid ha ett skinande rent hem, en välfylld kyl eller barn som aldrig protesterar. Och det är helt okej. När man väl släpper kravet på att allt ska se ut som på Instagram eller i inredningsmagasinen, kan man istället börja uppskatta det hem man faktiskt har. Det där hemmet som är fullt av spår av liv – teckningar på kylskåpet, leksaker i soffan, jackor på golvet i hallen. Allt det är tecken på kärlek och aktivitet.
För barnen är kaoset en del av deras uppväxt. De lär sig att världen inte alltid är strukturerad, att man får kompromissa, dela på saker och ibland vänta på sin tur. De växer upp med en förståelse för att livet inte alltid går enligt plan, men att det kan bli bra ändå. Och i det ligger en viktig lärdom, kanske den viktigaste av alla.
Som vuxen kan man välja att se kaoset kring saker som relining Stockholm som ett problem – eller som ett tecken på ett hem där det finns liv, värme och kärlek. För när barnen en dag blir större, flyttar ut och huset blir tystare, kommer vi antagligen sakna ljudet av springande fötter, diskussionerna om kvällsmat och den där känslan av rörelse som alltid fanns. Tystnaden kan kännas skön i början, men ofta smyger sig en längtan tillbaka till vardagskaoset fram.
Så kanske handlar det inte om att tämja kaoset, utan snarare om att omfamna det. Att acceptera att familjelivet är stökigt, högljutt och fullt av överraskningar – och att det är just det som gör det så rikt. Kaoset är, trots allt, ett bevis på kärlek i rörelse. Och vad kan egentligen vara viktigare än det?